Ohmother

Imorse när Filippa och jag skulle gå till dagis snöade det massor, såna där stora härliga snöflingor. Men Filippa tyckte inte alls om att det snöade på henne. När jag klädde på henne valde jag den lilla vagnen för hennes morfar skulle hämta henne på eftermiddagen och det är enklare att få in den vagnen i bilen. Men då visste jag inte att det snöade, men det hade nog inte gjort någon skillnad i mitt val. Men den lilla vagnen har ingen suflett (stavning?) och Lippa tyckte inte alls om snöflingorna. Hon satt och sa aj varje gång en snöflinga landade på henne. Den lilla knasbollen.

Och nu var även första dagen på den andra förskolan avklarad. Det konstiga är att det kändes som tiden gick väldigt långsamt på det här andra stället, även om det var roligt. Men kan varit för att barnen var stillsammare och lugnare här. Det var mycket skönare tillvaro och jag trivdes jätte bra. Jag trivs jätte bra på det andra stället också, men där är det mycket mer liv och rörelse och barnen känns mycket mer olydiga. Men på något sätt händer det mer där så tiden springer iväg på ett helt annat sätt.

Men den nya stället har hemspråk och gymnastik på fredagar så dom frågade om jag inte skulle kunna fråga chefen om jag kan byta dagar. Och innan jag visste ordet av det hade någon ringt chefen och han ville prata med mig. Och självklart gick jag med på att vara mån och tisdag på det lugna stället och ons - fre på det livliga stället. Men det som chockade mig mest med telefonsamtalet var:
- Hej det är Therese
- Hej gumman, hur är det? Och med din dotter, mår hon bra?
- Ja, vå båda mår bara bra.
- Jo, skulle det funka om vi bytte dagar?
- Ja självklart, det är ju det som är smidigast.
- Vad bra, du får ha det så jätte bra så hörs vi, gumman. Hej då
- Hej då!

När bröjade chefer kalla sin anställda för gumman? haha

Igår fick jag en underbar födelsedag med underbart sällskap och god mat. Tror inte kvällen kunde blivit mycket bättre faktiskt. Fast visst hade det varit kul om det blivit som man planerat. En utekväll med syster, Sophie och Mikaela. Men det blir inte alltid som man tänkt sig.

Idag firas mamma och jag med släkten. Och mamma hade planerat buffé och lagat mat hela gårdagen och idag. Och det är så tråkigt när folk ringer och avbokar samma dag, men ibland kan det inte hjälpas. Har man t.ex fåt kräksjukan så finns det ju inga alternativ.
Men även om det var ungefär 8-10 pers som inte kunde komma tycker jag att det var för mycket folk här så det var väl skönt också haha.

Och massa fina presenter har man fått.
One tree hill säsong 5 av min systeryster
Massa fint smink från Make up store (mitt favorit märke)
En Thomas Sabo berlock
Örhängen, små pluppar precis som jag ville ha
Pengar (som vanligt från farmor och farfar, men då kan jag köpa något själv)
En SPA behandlnig med Sophie med fika efteråt. Gud så härligt det ska bli. Tack älski!!

Och imorgon ska vi åka till skärholmen och byta min ring som jag fick av mamma och pappa igår. Och då ska jag nog passa på och kolla om jag hittar något annat roligt att köpa för pengarna jag fick av farmor och farfar.

Oj vad jag bjuder på mig själv nu. Tre hemska bilder, där mitt humör speglas otroligt mycket. Är det någon som kan missa hur jag egentligen känner på dom här bilderna? ;p
Sista bilden är egentligen väldigt dåligt tagen, men ville bara visa kläderna. :)

Ja, jag kände för att byta lite utseende på bloggen så fick bli den här enkla så länge. Ville ha med texten "dina drömmar -min verklighet".
Men även en enkel header kan vara snygg. Så får se hur jag trivs med den här.

Som jag skrev i förra inlägget så fyller min kusin 21 år idag, och hennes födelsedag brukar innebära nedräkning till min födelsedag. Det är som sagt bara 2 dagar kvar då.

Så på fredag blir även jag, den knasiga lilla pricken, 21 år. Och jag ärväldigt nyfiken på vad jag ska få i födelsedagspresent.

Jag blir så irriterad ibland på folk som inte har någon respekt eller skam i kroppen alls. Visst går mer eller mindre alla ungdomar igenom perioder då det är roligare att busa och förstöra. Men jag tycker ändå att man måste dra en gräns om hur långt man får gå.

Innan vi flyttade in i den här villan som vi bor i nu, så bodde det ett äldre par som alltid var utsatta för alla hemska bus och saker. Huset ligger lite illa till om man tänker på det sättet, går du på gångvägen så går du i stort sätt runt hela huset. Så huset och tomten är egentligen ganska obevakad av grannar och omgivning.
Ungdomarna som alltid busat med det äldre paret har inte brytt sig om att dom flyttat och fortsatt med det enda och det andra ibland.

Sommaren efter vi flyttat in fick pappa ett jätte fint fågelbad som han plaserade ut på tomten. Alla som känner min pappa vet att han är en riktig fågelälskare, har hundra olika fågelmats grejer och liknande. Men redan samma sommar eller höst försvann fågelbadet spårlöst. Det var någon som varit inne på tomten och tagit det. Och nu i efterhand vet vi vem, men det behöver vi inte gå in på.

På julafton gick jag, syrran och min pojkvän ner till ica för att handla några saker och när vi kom hem och genade över tomten såg vi att soluret var borta. Inte för att någon kommer sakna det, för det var väl ingen som tyckte det var speciellt vacket. Men det är själva grejen med att sno saker från andras tomter. Det är stöld, och hur kul man än tycker det är att förstöra och liknande tycker jag att det är att gå alldeles för långt.

Det är inte bara saker dom tar, det är även ägg som kastas på rutor osv. Har bara en sak att säga dom, skaffa ett liv.

Ja nu har det blivit en liten förändring i bloggens utseende i alla fall. Men det är förtfarande samma tema, som ni nog ser.

När jag var yngre, under grundskoletiden, fanns det en person som kallade sig för min kompis. Vissa dagar kunde hon bete sig som en kompis, medan andra gjorde hon vad som helst för att trampa på mig och få mig att må så dåligt som man kan må.
Det pågick under hela grundskolan, ibörjan på lågstadiet var det den enda personen jag kände och sökte mig därför till henne, och det utnyttjade hon såklart. Men eftersom det inte fanns någon annan att gå till så fann jag mig i det där.

På högstadiet, på våren i åttan, kom min räddning kan man säga. Några tjejer i klassen märke hur den här andra tjejen försökte sätta sig på mig allt mer och hemskare. Så dom släppte in mig i deras gäng och fick mig att lyckas dra mig ur den onda cirkeln.
Och på avslutningen i nian kunde jag stolt och självsäkert ignorera henne och låtsas som jag inte såg henne. Det var den enda personen jag inte sa hejdå till. Och det är jag väldigt glad för idag.

Jag skulle egenligen kunna beskriva alla hemska saker hon gjort mot mig i detalj, men då skulle jag behöva skriva hela natten och ingen skulle orka läsa ett sånt långt inlägg. Och jag tror även att jag skulle känna för mycket ilska.
Men det var inte vad hon gjort mot mig som var själva grejen med det här inlägget, utan att hon varit så hemsk så för mig finns hon egentligen inte ens, att hennes terror mot mig bara har gjort mig starkare och självsäkrare.
Men det förvirrar mig så mycket att efter allt hon gjort vågar hon skicka en vännerförfrågan på facebook!! Den ekvationen kan jag inte få ihop eller lösa. Inte ens om jag hade haft facit framför mig.

Min första inpuls var att ignorera, jag vill ju helst slippa se människans fula trynne igen. Men sen ville jag trycka på bekräfta för att se om det var något hon ville.
Och just nu vet jag varken ut eller in så låter det vara varken eller så länge..