Bjuder på...
...en dotter & mor bild.
Utvecklingsamtal + konsert
Igår hade vi utvecklingssamtal på dagis och dom sa bara positiva saker om Filippa. Och det var ju skönt. Hon är alltid glad, är någon annan ledsen så försöker hon trösta eller hämtar en fröken, hon leker överallt både inne och ute, somnar själv på sin madrass och springer runt och busar massor med Tilde.
Tilde och Filippa är som gjorda för varandra, båda skiner upp så fort dom ser varandra. Förra veckan var Tilde sjuk måndag och tisdag, och Filippa var sjuk onsdag, torsdag och fredag så dom träffade inte varandra på över en vecka, snacka om att dom blev glada när dom träffades i måndags. Dom tog varandra i händerna och hoppade runt i en cirkel.
Och när jag skulle gå kom Filippa och pussade mig hejdå, sen Tilde, och sen båda igen.
Dom två är så söta ihop.
Igår kväll när mamma, jag och pojkvännen satt och spelade wii olympic game så ringde en av dom ansvariga på jobbet. Först när hon presenterade sig blev jag rädd, trodde hon skulle säga något som jag inte skulle tycka om. Men Läkare utan gränser har en julkonsert idag och dom hade fått 10 biljetter så dom ville bjuda med mig. Men jag blev ganska chockad att dom valde mig eftersom det finns ungefär 80 anställda. Men självklart tackade jag ja.
Tilde och Filippa är som gjorda för varandra, båda skiner upp så fort dom ser varandra. Förra veckan var Tilde sjuk måndag och tisdag, och Filippa var sjuk onsdag, torsdag och fredag så dom träffade inte varandra på över en vecka, snacka om att dom blev glada när dom träffades i måndags. Dom tog varandra i händerna och hoppade runt i en cirkel.
Och när jag skulle gå kom Filippa och pussade mig hejdå, sen Tilde, och sen båda igen.
Dom två är så söta ihop.
Igår kväll när mamma, jag och pojkvännen satt och spelade wii olympic game så ringde en av dom ansvariga på jobbet. Först när hon presenterade sig blev jag rädd, trodde hon skulle säga något som jag inte skulle tycka om. Men Läkare utan gränser har en julkonsert idag och dom hade fått 10 biljetter så dom ville bjuda med mig. Men jag blev ganska chockad att dom valde mig eftersom det finns ungefär 80 anställda. Men självklart tackade jag ja.
Hemmabus
Lippa har är hostig så vi har varit hemma onsdag och torsdag, och jag har sagt till dagis att vi är hemma fredag också så hpn verkligen ska bli av med hostan. Och eftersom vi är hemma mest så blir det mest busande och lekande hemma. Och jag lyckades fånga två bus-saker på kort i alla fall.
Visst är hon underbart söt?
Drar i mungiporna och lipar. 
Sträcker ut tungan.
Så liten, men ändå så stor
Okej frugan (mer känd som Mikaela) nu kommer det en uppdatering.
Bara på någon vecka har Filippa blivit hur stor som helst. Nu menar jag inte i kroppen utan hennes beteende. För någon vecka sedan när man skulle lämna henne på dagis så skulle hon hålla handen och gå in till dom andra barnen tillsammans. Hon stod gärna och kramade mitt ben ett tag och blev gnällig när dom andra barnen blev för närgågna, när jag krama och pussa henne hejdå ville hon inte riktigt släppa, men om en fröken sa att dom skulle vinka tillsammans i fönstret gick det bra. Och när man kom och hämta henne skulle hon bli buren tillbaka till hennes avdelning.
Men nu den här veckan har det sagit om helt och hållet. Hon ska gå in själv på dagis och det första hon gör är att ropa hej till alla. Sen ska jag snabbt ta av hennes ytterkläder så hon kan springa in på dagis. Och ibland tar hon till och med Tilde (hennes favorit på dagis) i handen och går hand i hand med henne in på dagis. Nu får man påminna henne om att säga hejdå och ge mig en puss, sen säger hon glatt hejdå.
Det är en sån härlig känsla att se henne bli så stor och självständig och att hon trivs så bra på dagis med fröknar och dom andra barnen. Det är nog bara en känsla som andra föräldrar som varit med om samma sak kan förstå. Det känns som allt bara släpper och all oro försvinner. Man vet att hon har det bra på dagis och att hon blir bra behandlad.
Jag kan gå till jobbet och känna att min lilla prinsessa har det jätte bra på dagis. Och det är skönt.
Bara på någon vecka har Filippa blivit hur stor som helst. Nu menar jag inte i kroppen utan hennes beteende. För någon vecka sedan när man skulle lämna henne på dagis så skulle hon hålla handen och gå in till dom andra barnen tillsammans. Hon stod gärna och kramade mitt ben ett tag och blev gnällig när dom andra barnen blev för närgågna, när jag krama och pussa henne hejdå ville hon inte riktigt släppa, men om en fröken sa att dom skulle vinka tillsammans i fönstret gick det bra. Och när man kom och hämta henne skulle hon bli buren tillbaka till hennes avdelning.
Men nu den här veckan har det sagit om helt och hållet. Hon ska gå in själv på dagis och det första hon gör är att ropa hej till alla. Sen ska jag snabbt ta av hennes ytterkläder så hon kan springa in på dagis. Och ibland tar hon till och med Tilde (hennes favorit på dagis) i handen och går hand i hand med henne in på dagis. Nu får man påminna henne om att säga hejdå och ge mig en puss, sen säger hon glatt hejdå.
Det är en sån härlig känsla att se henne bli så stor och självständig och att hon trivs så bra på dagis med fröknar och dom andra barnen. Det är nog bara en känsla som andra föräldrar som varit med om samma sak kan förstå. Det känns som allt bara släpper och all oro försvinner. Man vet att hon har det bra på dagis och att hon blir bra behandlad.
Jag kan gå till jobbet och känna att min lilla prinsessa har det jätte bra på dagis. Och det är skönt.
Filippa och jag pratar
Gud vad dålig jag är på att uppdatera min blogg. Men det hinns aldrig med, så mycket annat att göra hela tiden.
Idag vid middagsbordet:
Filippa: Mea (mera)
Jag: Då får du en korvskiva
Filippa: Aa
Jag: Vänta ska bara dela på den lite
Filippa: Ack (tack)
Jag: Varsågod
Filippa: Ack
Jag: Men lilla hjärtat du behöver inte säga tack två gånger, det räcker med en gång.
Filippa: Skyll dig själv då!
Och alla runt bordet bara gapade.
Och när sjutton lärde hon sig säga meningar, och så glasklart?
