Ohmother

Sophie kom hit med Camilla förut idag för dom skulle festa tillsammans ikväll. Men Sophie märkte att hon glömt sina skor hemma och mamma erbjöd sig att köra hem henne för att hämta dom. Och självklart skulle Filippa följa med, och om hon skulle med skulle jag det också.
Och som alltid när jag bara är hemma så har jag alltid pyjamasbyxor, för det är ju det som är skönast. Och jag är en rätt bekväm människa av mig. Men mamma och jag har nästan alltid diskussionen om mina val av kläder hemma. Speciellt när jag har mina typiska pyjamasbyxor på mig, när det inte går att ta fel. Vita siden byxor med björnar och hjärtan.

Men mamma gick i alla fall med på att jag skulle få åka med mina pyjamasbyxor för hon skulle ändå inte släppa av mig någonstans som hon så fint sa det.
Och när vi var på väg hemåt igen frågade mamma om vi skulle baka dom där goda muffinsarna som jag gjorde förut (cupcakesen) och om det var något vi behövde handla i så fall.
Och eftersom jag har ett otroligt minne och verkar lagra det mesta så letade jag i receptet i huvudet och gick igenom skafferierna hemma och kom fram till att vi behövde gräddfil.

Mamma: Om du får pengar av mig så kan vi ju bara stanna till på Statoil så kan du springa in och handla lite fort.
Jag: Mmm (och skrattar).
Mamma: Vadå?
Jag: Kolla! (Sträcker upp ena benet)
Mamma: Du lämnar inte bilen! Sophie du kan väl handla?



Jag tycker det är så roligt att mamma skäms så mycket om jag visar mig i pyjamasbyxor. Själv bryr mig inte alls, har till och med gått ner till ica och handlat i mina gamla pyjamasbyxor, rosa siden med snobbar (snobben, men flera måste väl ändå bli snobbar?) på.

Febern har gått ner och Filippa har svarat positivt på pencelinen och nu äter hon igen. Skönt att det går åt rätt hål nu i alla fall.
Skriver kanske mer senare, ska försöka få henne att sova en stund för hon är otroligt gnällig och trött tror jag. Men envis som hon är så säger hon att hon inte tänker sova.

Filippa tittar på playhouse disney:
"...sträck nu upp händerna och säg avfärd"
Filippa: APA!

Så söt det där lilla charmtrollet.

Febern fortsätter och natten som var fick vi genomlida med skrik. Filippa låg och skrek i stort sätt hela natten, och för mig var det självklart att uppsöka läkare idag. Och såklart att det fanns en orsak både till skrikandet, matvägrandet och febern - halsfluss. En pencilinkur på 10 dagar. Men det är skönt att det bara smittas dom 3 första dagarna så att hon får vara på dagis slutet av kuren. Det är lite jobbigt att hon fått halsfluss, men det är skönt att det fanns ett fel som man kan rätta till.

Men trots att hon låg och skrek hela natten och haft 38 graders feber hela dagen, har hon inte sovit något idag heller. Jag förstår inte vart hon får all energi ifrån. När jag har feber, räcker med 37 grader så känner jag mig halft döende. Barn är starka små liv.

När vi kom hem från läkaren och apoteket så väntade det en bra och en dålig överaskning i brevlådan. Den bariga var att kallelsen till Huddinge hade kommit. Sist Filippa hade öroninflammation skulle läkaren skicka en remiss till Huddinge om att hon skulle få träffa en specialist, och den 28 maj får vi komma dit. Så skönt att ha en tid.

Och den dåliga var att det kom ett brev från mitt jobb där det står att pga arbetsbrist och jag har provanställning så upphör min anställning från och med den 11 maj. Jippi. Och det som inte finns ett enda jävla jobb att söka.
Men det som gör mig mer förbannad är att dom skickar ett opersonligt brev. Dom kunde väl i alla fall kosta på sig ett telefonsamtal om dom inte kunde säga det öga mot öga.
Det gör mig så förbannad!

Igår kväll efter middagen tyckte jag Filippa kändes varm, så testade ta tempern på henne. Jag har oftast en rätt låg temperatur i min kropp, så Filippa är alltid mycket varmare än mig. Så ibland jag kan tycka att det känns som hon skulle ha feber även om hon inte har det. Och när hon väl har feber bränner jag mig nästan på henne. Och igår hade jag den känslan. Och hon hade 38.8 grader också.

Hon fick alvedon när hon skulle gå och lägga sig och febern försvann (kanske inte helt) under natten, men när hon vakna på morgonen var hon lika stekhet som kvällen innan. Och tempern visade 38.8 grader då också.
Vid lunchtiden låg febern på 38.4, så jag blev glad och trodde att det började gå åt rätt håll nu. Men hon somnade hos mig i soffan och sov i en och en halv timme, vaknade tog två tuggor på min pizza och någon klunk mjölk sen somna hon om igen och sov en timme eller nått. Och sen hade hon 38.8 grader igen.

Efter hon sovit massor var hon rätt pigg och orkade leka en hel del, men någon mat gick det inte att få i henne. Hon ville bara dricka mjölk. Och huvudsaken är ju att hon får i sig vätska.

När klockan var kvart i sju bad hon om att få gå och lägga sig, och jag tog tempern igen, 39,5 grader. Verkligen inte åt rätt håll. Hon fick välling med lite alvedon i, så hoppas den och sömnen besegrar febern nu i natt.

Tycker inte om när min lilla ängel inte mår bra.

PS! Jag har namnsdag idag ;) DS!

Det bästa som finns i mitt liv är utan tvekan min lilla ängel, Filippa. Hon är verkligen ljuset i mitt liv, helt obeskrivlig. Skulle någon be mig beskriva hur hon är skulle jag nog bara kunna säga att hon är underbar, att man måste uppleva henne själv för att förstå. Hon är så otroligt charmig.

Hon får mig att vakna med ett leende varje morgon, hur dåligt jag än sovit så kan man inte låta bli att le när man ser henne ligga där bredvid än. Höra hennes lätta andetag och se hur hon kryper närmare än när hon märker att man försöker åla sig ur sängen för att hon inte ska vakna. (Hon vaknar någon gång under natten och då brukar jag låta henne komma in till mig.)

Men den största höjdpunkten på hela dagen är när man kommer till dagis och möts av en överlycklig Filippa som kastar sig i ens famn och ropar mamma, min mamma.

Jag tycker verkligen om mitt jobb, det gör jag. Jag har barn runt omkring mig hela tiden som ser upp till mig och som gillar att kramas. Jag får vara ute i det fina vädret och leka nästan hela dagarna. Så jag kan absolut inte klaga på mitt jobb. Men jag skulle inte klaga över att få ha Filippa runt omkring mig hela dagarna istället. För jag saknar henne så otroligt mycket varje dag, det är en sån saknad som inte går att beskriva.
Det är jobbigt att lämna henne på dagis varje morgon, även om jag vet att hon har världens bästa dagis som hon verkligen trivs på. Men egentligen känns det så fel att lämna bort sin lilla ängel till någon annan för att ta hand om andras barn. Men det är ju så arbetslivet ser ut. Verkligeheten, kallas det också.

Men det som får mig att genomföra varje dag är vetskapen om den där bamsekramen som väntar på dagis, pussarna man får i hela ansiktet och försöket till "mamma, älskar dig".

Och mamma äskar Filippa.

För inte så jätte länge sedan skrev jag ett inlägg om att jag tyckte det var dåligt att föräldrarna inte kunde stänga grindarna till dagis efter sig. Och jag skrev även att jag funderade på att säga till att det oroade mig. När jag lämnar Filippa vill jag ju känna att det är en säker plats.
Men innan jag hann komma ihåg att säga till någon av fröknarna så hade dom satt upp lappar på varje grind där det står "stäng grinden efter dig, även kedjan tack!". Och jag gjorde vågen inom mig och tänkte nu kommer det äntligen bli en förändring.
Men tror ni ärligt talat att det blev en förändring?

Nej, likförbannat så står grindarna på vid gavel varje morgon. Och det som nästan stör mig mest är att dom föräldrar som jag sett lämna grindarna öppna (och som jag ser till att stänga efter) är dom som är "nykomlingar" eller som snart börjar skolan. Dom som har så pass små barn som antagligen inte når upp till dörren och kan smita ut själva, och då verkar dom inte bry sig. Eller så är det dom som har så pass stora barn som kan öppna grindarna själva.
Snacka om egoistiskt.

Tänk på alla barn förfan!!

Nu börjar våren verkligen komma på allvar, även om det har blivit lite kallare igen och ska bli ännu kallare imorgon. Men det är ju det som kallas aprilväder. Och ett säkert tecken på våren är ju alla blommor som poppar upp överallt. Och Filippa har lyckats hitta blåsippor på våran tomt som hon plockat och satt i ett glas.



Det känns som Filippa bara blir större och större för varje dag som går. Både psykist och fysiskt. Det känns som hon växer dm varje natt, hon känns så lång. Och varje dag gör hon något nytt eller säger något nytt som gör att det känns som hon blir så vuxen. På senaste tiden har hon börjat "rita saker". Hon har självklart alltid riktat saker, men det är nu den senaste tiden som hon börjat säga vad det är hon ritar och det ser verkligen ut som hon försöker rita det hon säger. Även om det kanske mest är en "fläck" i våra ögon så är det en elefant i hennes.

Och hon berättar även saker som hon gjort eller som hänt på dagis under dagen. Sen hur sant det är, det är ju en annan historia eftersom barn gärna hittar på eller förvränger. Men det är alltid roligt när hon berättar saker fröknarna sagt eller gjort och vad hon och Tilde gjort under dagen.

Om ni är allergisk mot jordnötter så rekomenderar jag väldigt starkt att ni inte är i närheten av någon som ätit det, det närmaste dygnet. Fast om ni tycker det är snyggt med en underläpp som är tre gånger större på ena sidan än i vanligafall så är det ju upp till er. ;)

När svullnaden inte hade velat lägga sig på över en timme ringde jag sjukvårdsupplysningen som blev arga på mig för att jag inte åkt till Huddinge än. Men jag tyckte det var lugnt för svullnaden hade lagt sig lite grann men stannat upp.
På sjukhuset tog dom emot mig direkt och satte kanyl i armen och sprutade in massa mediciner som kunde ge både hjärtklappningar och sömnighet. Sömningheten kände jag rätt fort, kände mig väldigt groggy och snurrig.
Efter nästan tre timmar skickade dom hem mig på min begäran. Svullnaden var inte helt borta, men betydligt bättre. Och jag hade trotts allt inte fått svårt att andas.

Idag valde jag att vara hemma från jobbet för är fortfarande väldigt snurrig i bollen efter igår och haft ont under brösten men över magen. Kändes säkrast att vara hemma, eftersom jag jobbar med massa barn.

Jaha så har påsken passerat det här året också. Tiden går så jäkla snabbt så man hänger ju inte med. Filippa bara växer och växer så man måste verkligen passa på och njuta av den korta tiden man får med henne som liten. Jag träffade en mamma på väg till dagis imorse som jag pratade en hel del med den sista tiden på öppna förskolan innan Filippa började på dagis, och hon sa att Filippa är dubbelt så stor varje gång hon ser henne. Och vi träffades som senast någon gång i höstas tror jag.

Och det kändes som det inte alls var så länge sen som min kusin berättade att hon var gravid för mig (och då berättade hon ändå rätt tidigt för mig), och nu är det ju snart dags. Eller okej då, det är ett tag kvar eftersom vi får vänta till början av september, men i alla fall. Ni förstår kanske vad jag menar. Tiden bara springer iväg.

Men det som är skönt med att tiden går fort är att det snart är sommar.

Nu har jag äntligen förnyat utseendet lite grann. Lite mer vårkänsla, och det passar ju rätt bra nu när våren är här.

Imorgon är det ju skärstorsdagen och då slutar jag redan klockan ett, det ska bli riktigt skönt. Och vi har inte speciellt många barn den här veckan heller pga påsklovet så imorgon ska Filippa följa med mig till jobbet. För jag hade tänkt att vi ska hitta på något roligt efter jobbet. Och det känns så dumt att sitta och åka till Tumba för att hämta henne och sen åka tillbaka till stan. Då är det bättre att ta med henne, och alla på jobbet har ändå tjatat sedan jag började i januari att jag ska ta med henne någon gång.
Så ska bli intressant och se hur Filippa reagerar på det. Hon kommer garanterat vara rätt blyg ibörjan som alltid, men det borde släppa rätt fort när det är andra barn där.

Idag när vi kom hem från dagis var vi ute på tomten och lekte ett tag innan middagen var klar. Och jag tog fram mobilen och ville ta ett kort på Filippa, som blev såhär:



Och sedan hoppade hon runt på tomten och sa "ett till" och bytte ställning. Här nere kommer några av korten jag tog, valde bara ut dom bästa. :)

Jag vill bara säga en sak, säger jag en sak så menar jag det verkligen.
Säger jag att det är den andra personen som får höra av sig till mig när den tycker att det är dags att vi pratar igen, så kan ni ge er fan på att jag är tillräckligt envis för att inte höra av mig. Det spelar ingen roll hur mycket jag saknar att prata med personen. Det finns oftast en anledning till att jag sagt att jag inte tänker ta första steget.

Så det så.