Ohmother

Ja nu har det blivit en liten förändring i bloggens utseende i alla fall. Men det är förtfarande samma tema, som ni nog ser.

När jag var yngre, under grundskoletiden, fanns det en person som kallade sig för min kompis. Vissa dagar kunde hon bete sig som en kompis, medan andra gjorde hon vad som helst för att trampa på mig och få mig att må så dåligt som man kan må.
Det pågick under hela grundskolan, ibörjan på lågstadiet var det den enda personen jag kände och sökte mig därför till henne, och det utnyttjade hon såklart. Men eftersom det inte fanns någon annan att gå till så fann jag mig i det där.

På högstadiet, på våren i åttan, kom min räddning kan man säga. Några tjejer i klassen märke hur den här andra tjejen försökte sätta sig på mig allt mer och hemskare. Så dom släppte in mig i deras gäng och fick mig att lyckas dra mig ur den onda cirkeln.
Och på avslutningen i nian kunde jag stolt och självsäkert ignorera henne och låtsas som jag inte såg henne. Det var den enda personen jag inte sa hejdå till. Och det är jag väldigt glad för idag.

Jag skulle egenligen kunna beskriva alla hemska saker hon gjort mot mig i detalj, men då skulle jag behöva skriva hela natten och ingen skulle orka läsa ett sånt långt inlägg. Och jag tror även att jag skulle känna för mycket ilska.
Men det var inte vad hon gjort mot mig som var själva grejen med det här inlägget, utan att hon varit så hemsk så för mig finns hon egentligen inte ens, att hennes terror mot mig bara har gjort mig starkare och självsäkrare.
Men det förvirrar mig så mycket att efter allt hon gjort vågar hon skicka en vännerförfrågan på facebook!! Den ekvationen kan jag inte få ihop eller lösa. Inte ens om jag hade haft facit framför mig.

Min första inpuls var att ignorera, jag vill ju helst slippa se människans fula trynne igen. Men sen ville jag trycka på bekräfta för att se om det var något hon ville.
Och just nu vet jag varken ut eller in så låter det vara varken eller så länge..