Ohmother

Det bästa som finns i mitt liv är utan tvekan min lilla ängel, Filippa. Hon är verkligen ljuset i mitt liv, helt obeskrivlig. Skulle någon be mig beskriva hur hon är skulle jag nog bara kunna säga att hon är underbar, att man måste uppleva henne själv för att förstå. Hon är så otroligt charmig.

Hon får mig att vakna med ett leende varje morgon, hur dåligt jag än sovit så kan man inte låta bli att le när man ser henne ligga där bredvid än. Höra hennes lätta andetag och se hur hon kryper närmare än när hon märker att man försöker åla sig ur sängen för att hon inte ska vakna. (Hon vaknar någon gång under natten och då brukar jag låta henne komma in till mig.)

Men den största höjdpunkten på hela dagen är när man kommer till dagis och möts av en överlycklig Filippa som kastar sig i ens famn och ropar mamma, min mamma.

Jag tycker verkligen om mitt jobb, det gör jag. Jag har barn runt omkring mig hela tiden som ser upp till mig och som gillar att kramas. Jag får vara ute i det fina vädret och leka nästan hela dagarna. Så jag kan absolut inte klaga på mitt jobb. Men jag skulle inte klaga över att få ha Filippa runt omkring mig hela dagarna istället. För jag saknar henne så otroligt mycket varje dag, det är en sån saknad som inte går att beskriva.
Det är jobbigt att lämna henne på dagis varje morgon, även om jag vet att hon har världens bästa dagis som hon verkligen trivs på. Men egentligen känns det så fel att lämna bort sin lilla ängel till någon annan för att ta hand om andras barn. Men det är ju så arbetslivet ser ut. Verkligeheten, kallas det också.

Men det som får mig att genomföra varje dag är vetskapen om den där bamsekramen som väntar på dagis, pussarna man får i hela ansiktet och försöket till "mamma, älskar dig".

Och mamma äskar Filippa.