Ohmother

Vid halv sju hoppade vi in i taxin imorse, och redan kvart i sju klev vi in på Huddinge sjukhus. Vi gick och anmälde oss på barngatan och sen tog hissen upp till öron-barngatan.
Nästan på en gång fick vi ett rum och sjukhuskläder. Rummet kunde Filippa acceptera, för hon hade ju sin mamma. Men kläderna fick jag sätta på henne under protest, hon gallskrek och streta emot så mycket hon kunde. Men när det var gjort, var det lugnt igen och vi gick bort till det så kallade dagrummet och hämtade några barnböcker. 
Efter en liten stund när vi skulle gå och lämna tillbaka böckerna igen så träffade vi läkaren som skulle operara Filippa. Hon var jätte trevlig, och Filippa vågade till och med säga hej.

Vid tjugo i åtta var det dags för alvedon, ett stort jävla piller som dom ville att jag skulle trycka upp i Filippas lilla rumpa. Och dom som känner mig vet vad jag tycker om saker i rumpan, det finns inte i min värld. Och just därför har jag aldrig gett Filippa alvedon den vägen heller. Men idag hade jag inget val och fick gå emot mina principer. Och bara därför fick hon en dubbel dos, så pillret var dubbelt så stort. Uschaaa!
Fem i åtta rullade sängen iväg, för att komma ner till operationssalen. Men eftersom jag känner min dotter så väl och visste redan innan att hon inte skulle tillåta mig att sätta ner henne på sängen och gå bredvid så bar jag henne bredvid.

När vi kom ner hälsade alla Filippa välkommen, och hon såg verkligen ut som ett frågetecken när alla visste vad hon hette. Så vi skämtade om att hon var en kändis. När dom pratade till Filippa sköt hon fram axeln och dom tyckte hon såg ut som en liten mini Paris Hilton. Jo, hon kan ju vara lite divig ibland.
Jag fick på mig en rock, sko- och hårskydd. Sen gick vi in i rummet. Där fick hon ett gosedjur och sen fick jag sitta med Filippa i knät medan dom försökte sätta in en kanyl först i ena handen och sen i den andra. Men det fungerade inte i någon utav dom, så det sluta med att dom fick söva henne med mask. Och det var det värsta jag varit med om. Det var en sån hemsk känsla att se hur ens egen dotter försvann. Hon streta såklart emot, och ville ha bort masken. Men jag fick sitta och hålla i henne tills hon blev som spagetti innan jag fick lägga ner henne. Det var så äckligt.

Sen fick jag sitta i ungefär 15 minuter i ett väntrum innan en kom och hämta mig. Och jag hann knappt fram till sängen innan hon började öppna ena ögat. Vi satt där en stund och sen fick hon en penna som lyser när man skriver, har såpbubblor och stämpel och så fick hon 2 ringar. Sen fick hon en piggelin och fick återvända till sitt rum. Där fick hon lite mat och massor att dricka, för dom ville se att hon kissade.
Så vid tolv tiden tog vi en taxi hem.